Tidigare i vintras köpte jag ett jättestort vitkålshuvud, utan att egentligen ha någon klar plan för vad jag skulle göra med det. Impulsköp vid grönsakshyllan, typ.

Den kom förstås till användning för en rad rätter, i olika wokar och till en laddning av den ständigt återkommande kålpuddingen.

Men jag valde att testa något nytt med ett kilo av huvudet. Alltså, ”nytt” för mig. Det blev surkål, en riktig husmansklassiker från gamla tider när man var tvungen att förvara maten under många långa vintermånader. Det ska dessutom vara nyttigt.

Tyckte inte att jag fick till någon riktig fermentering; att det helt enkelt inte hände så mycket med min kål under veckorna i burken. Men när jag tittar på fotot från dag ett och det jag tog nu så är det ju en helt annan färg och textur, mer grönt till vänster och vitt till höger. Bra med bildbevis!

Surkålen kan du ha som tillbehör till vegobiffar, i en sallad eller som en del av fyllningen i en matig macka till exempel.

Det här behöver du
1 kilo vitkål
1 matsked havssalt (ska vara salt utan jod)

Gör så här
Dela vitkålshuvudet på mitten, skär bort stocken och eventuellt vissna blad. Strimla vitkålen fint och blanda med salt i en stor bunke.

Knåda kålen i ungefär tio minuter, tills den mjuknar och börjar vätska sig. Du är klar när det rinner vatten från kålen när du kramar den.

Desinficera en glasburk med gummilist. Lägg över kålen och packa den hårt så att det inte finns några luckor med luft. Kålen ska vara helt täckt av vätska, men inte ända upp. Låt det vara cirka 5 centimeter till burkens kant.

Ställ burken på en bricka och täck med något mörkt (jag trädde över en tygkasse).

Låt stå i rumstemperatur i två veckor. Öppna burken och lätta på trycket en gång per dag, du hör då ett pysande. Kålen måste hela tiden vara täckt av vätska. Om nivån sjunker, fyll på med saltat vatten (1 matsked per liter).

När det inte längre pyser vid öppning behöver du inte fortsätta öppna. Ställ in burken i kylskåp.

Surkålen håller i flera månader och blir bara bättre ju längre den står.