Det tog fyra besök till mataffärer, en lång promenad i regn och blåst och slutligen en insikt. Sedan – äntligen! – kunde jag servera min palak paneer.  Vi tar det från början. (Skrolla ner om du vill laga mat NU.)

I förra veckan när vi storhandlade snappade jag åt mig en receptbroschyr från Arla. Där presenterade de en nyhet: indisk paneerost och ett recept på den klassiska rätten Palak paneer. Åh? Tänkte jag. Det kanske kan vara något?

I tisdags handlade vi igen. Det flöt på, jag plockade ner spenat och ingefära och tog raskt sikte mot ostdiskarna. Där blev det stopp. Ingen paneer från Apetina stod att finna. Däremot fanns något som heter vitost i en mängd varianter, från samma märke. Vi frågade och det visade sig att denna nyhet skulle komma till vår butik följande dag. Aha. Okej. Vi åkte hem med bara nästan allt från listan.

I onsdag hann jag inte åka tillbaka men på torsdag började det brinna i knutarna. Spenaten! Den hade ju bäst före-datum då och även om jag inte tror på att det på något magiskt sätt blir helruttet efter midnatt så vet jag att de där färska salladerna på påsen blir rätt ofräscha efter ett tag.

Sagt och gjort. Jag var hemma från jobbet vid 18.30, slängde ifrån mig kameraväskan och tog sikte på närmaste butik. Coop. Inte där vi handlar, men en modern butik med stort utbud. Tänkte jag. Felaktigt. Ingen Paneer, bara den där andra osten. Vitost. Jag gick utan större förhoppning till Lidl. Nä. Och då var det lika bra att fortsätta till den säkra källan, vår vanliga Icabutik som ju lovat att osten skulle ha anlänt.

Det började blåsa. Sedan regna. Jag stretade på med hungern knorrande i magen. Kom in, gick till ostdisken – hurra det fanns  paneerost! Men nu kom den där kritiska rösten i mig fram. Osten var slät och vit. Vit ost. Vitost. Vad är det egentligen för skillnad?

Jag synade ingredienserna. Paneer: Pastöriserad mjölk, mjölkprotein, surhetsreglerande medel (citronsyra). Vitost: Pastöriserad mjölk, surhetsreglerande medel E575, salt, ystenzym. Knappt något ju! En sak till skilde dem åt: fetthalten och priset. Paneeren var magrare (8 procent fett mot vitostens 17) men klart dyrare (135 kronor kilot jämfört med 85).

Jag chansade. Det blev vitost. Och det funkade alldeles utmärkt. Du hittar Arlas originalrecept här, i min version är det lite mer än osten som skiljer.

Det här behöver du (4-5 portioner)
500 gram vitost
1 gul lök
100 gram ingefära
2 vitlöksklyftor
2-3 färska chili
3–4 tomater
1 tesked spiskummin
1 tesked koriander
1 tesked chili
200 gram babyspenat + 1 deciliter vatten
400 milliliter kokosmjölk
Saft av en en halv till en lime
Rapsolja till stekning
Salt efter smak
Till servering: 3 deciliter ris

Gör så här
Skala och finhacka lök och vitlök. Finhacka chilin. Skär tomaterna i små bitar. Skala och skiva ingefäran.

Koka riset enligt anvisning på förpackningen.
Fräs lök och vitlök i rapsolja på medelvärme i ungefär fem minuter. Tillsätt chili, koriander och spiskummin och fräs i två minuter till under omrörning.

Tillsätt tomater, ingefära och färsk chili och fräs ytterligare cirka fem minuter. Rör om då och då.

Mixa hälften av spenaten med en deciliter vatten. Tillsätt mixen och de resterande hela spenatblad i stekpannan. Pressa över saften av en lime och tillsätt kokosmjölken. Koka ihop i tre, fyra minuter. Smaka av med salt och mer lime om det behövs.
Tärna vitosten, lägg den i pannan och värm. Servera med ris och valfri grönsak.